Arkivbildare: JÄRNFÖRÄDLING HÄLLEFORSNÄS

Grunduppgifter

JÄRNFÖRÄDLING HÄLLEFORSNÄS
718
Hälleforsnäs
  • 048207000 Mellösa församling
H I S T O R I K Föreningen Företagens arkiv i Sörmland 718 JÄRNFÖRÄDLING HÄLLEFORSNÄS Ett avsnitt ur Hällefors Bruks historia I själva hjärtat av Sörmland ligger den gamla bruksorten i Hälleforsnäs Mellösa socken, som tidigare kallades Lilla Mellösa. Socknen gränsar i norr till Husby-Rekarne, i öster till Lilla Malma, i väster till Floda och i söder till Helgesta, Flens och Sköldinge socknar. Invånarantalet är för närvarande bortåt 4000, varav hälften i Hälleforsnäs. I norra kanten av socknen går från väster till öster en större förkastningslinje, som givit upphov till Sörmlands landhöjd, vattendelaren mellan Hjälmaren och Mälarens vatten i norr samt de många sjöarnas bevattningsområde i sydost och söder. Mellösa socken är belägen på den södra sluttningen av landhöjden och lutningen från norr till söder är väl märkbar. Norra delen av socknen, med samma namn som det gamla järnbruket Hellefors, som räknar sina anor från 1659, består mest av skogs- och bergmark, där djupa skogar omväxla med sankare marker och kärr. Södra delen med Mellösa stationssamhälle som centrum är mera leende, en typisk exponent för det vackra Sörmland. Socknen är rik på sjöar och vattendrag - man kan hitta minst ett 30-tal sjöar. Norr om Hälleforsnäs ligger bl.a. Mörtsjön med fördämning mot Näshultasjön. Mörtsjöns vatten rinner så genom Flenssjön och Fyrsjön ned i Hälleforsån, vars uppdämda vatten bildar Brukssjön. Över det lilla fallet mellan Brukssjön och Hälleforsån är bruket beläget. Hälleforsån fortsätter vidare mot söder, och vattnet finner till sist en väg till Östersjön. Om Hällefors Bruks historia berättar traditionen, att två bröder från den lilla gården Abina, belägen någon km. norr om Hälleforsnäs järnvägsstation, under Gustaf Vasas tid där skulle ha anlagt hammarsmedjor. Enlig en annan uppgift skulle privilegier ha lämnats först under Karl IX:s regering. Vid Abina gjordes för övrigt för några år sedan fynd, som tyda på bebyggelse så tidigt som för 5000 år sedan. Hellefors förste ägare och uppodlare säges ha varit polacken Albin Noy, som 26 oktober 1659 skulle ha fått Bergskollegii tillstånd att på Kronans allmänning vid Hälleforsån få bygga upp en masugn med privilegier på kanongjutning, alltså ett styckebruk."Stycke" är ju det gamla namnet på en kanon. Därtill skulle Noy en halv mil in i skogen få uppta ett malmstreck. Detta malmstreck med Kantorps och Stafs gruvor är tydligen den sydöstligaste utlöparen av Bergslagsmalmerna. Traditionen säger vidare, att Noy skulle ha medfört polska gjutare till Hellefors. Sju år senare sålde hans arvingar Hellefors till den rike räntmästaren Börje Olofsson Buraeus, adlad Cronborg till Hallstavik och Lina. Efter denne har Räntmästartrappan i Stockholm fått sitt namn. År 1669 den 1 maj erhöll Cronborg tillstånd av Bergskollegium att på Grinda ägor vid Malmköpingsån i Lilla Malma socken få anlägga en stångjärnshammare, vilken kallades Smedtorps hammare. Rekognitionsavgifter härför ha erlagts fr.o.m. år 1686. I Landsarkivet i Uppsala finnes ett protokoll från en sockenstämma i Lilla Mellösa, hållen den 1 juli 1817, vari bl.a. följande står att läsa: "Hellefors styckebruk" blev år 1659 anlagt och grundat på den andelen av Willåttinge härads kronoallmänning, som allmänt kallas "Mellösa allmänning", med rättighet tillika att hämta sina behov från andra närmast belägna allmänningar, för vilken nyttjanderätt bemälta styckebruk, enligt Kongl. M:ts och Riksens Bergskollegii brev av den 23 juli och den 16 november 1686 samt den 20 februari 1691, som grunda sig på Kongl. M:ts nådiga brev av den 7 januari 1681, betalar årligen rekognition till kronan med 800 à 900 Riksdaler Banco". Bränsle till masugnarna kolades på allmänningarna och i "lyckorna anlades hem och bostäder för arbetarna". Detta fäste deras stam där, som det heter, och utgör en egendomlighet för Hellefors. År 1686 sålde Cronborgs arvingar Hellefors bruk till direktören och sockerpatronen i Stockholm Johan Lohe, inflyttad från Tyskland och slutligen adlad år 1703, såsom ofta hände med rikemännen på den tiden. Köpesumman var 43.852 daler och 30 öre kopparmynt. Lohe var mycket förmögen men ansågs girig. Om hans verksamhet på Hellefors är ingenting känt. Han dog 1704 och är begravd i Eskilstuna (där en gata fått namn efter honom). Under hans tid vid Hellefors fanns inte något bostadshus för honom eller hans familj. Ett sådant byggdes först under hans dotters tid. Under hela den första delen av 1700-talet var Hellefors egentligen blott några masugnar och enstaka rödjor här och var i en stor skogstrakt, och i detta skick tillföll det genom köp och inlösen dåvarande assessorn i Bergskollegium, sedermera bergsrådet och titulärlandshövdingen Adam Leijel, son till den inflyttade skotten Henry Leijel, ägare till Älvkarleby och Harnäs bruk. Adam Leijel gifte sig 1713 med Lohes dotter, Hedvig Lucia. Bröllopet stod på Biby, som Lohe ägde. Efter dennes död 1704 ägdes godset av arvingarna gemensamt, men 1741 löste mågen Adam Leijel till sig samtliga lotter. Han avled redan 1744 och 1770 dog hans änka, Hedvig Lucia. Sonen Henrik Leijel, som nu var ägare till godset, flyttade emellertid över till England och sålde år 1782 Biby jämte alla de övriga leijelska godsen till presidenten friherre Gustaf von Celsing. 1788 gjordes egendomarna till fideikommiss, som utökades genom betydande egendomsköp och vars slutliga stadgar äro daterade 1840. Hedvig Lucia Leijel, född Lohe, är den bland Hellefors äldre ägare, som mest fäste sitt minne vid bruket. Det var hon, som år 1756 byggde "Stora huset", som nu är bostad åt verkställande direktören på AB Järnförädling, som övertog bruket år 1920, efter det celsingarna regerat i 135 år på Hellefors. Den mest kända av Hellefors ägare är Lars Gustaf von Celsing, född 14/2 1804 i Stockholm, där han även avled den 5/4 1881. Han blev student i Uppsala den 6/4 1819 vid 15 års ålder, underlöjtnant vid ingenjörskårens fältmätningsbrigad den 11/5 1824. Från denna befattning erhöll han avsked 1829 och ägnade sig därefter åt skötseln av Hellefors styckebruk och sina övriga egendomar. Han var ledamot av kommittén angående organisationen av stamholländerier (d.v.s. mejerigård, skött efter holländskt mönster, och med stamhjord av nötkreatur av utländska raser) i riket 1845-46. Som synes fanns det kommittéer redan på den tiden. Han var vidare ledamot av Södermanlands läns hushållningssällskaps stadgekommitté och av dess förvaltningsutskott 1848-57 samt dess ordförande 1957-59. Vidare ledamot av länets första hästavelsförenings styrelse 1849, av Oppunda härads hushållsgille 1850, av Willåttinge hushållsgille 1858 och av styrelsen för skogvaktarskolan i Skoghall och en mängd övriga institutioner och sällskap. År 1860 blev han kommendör av Vasaorden och 9 år senare kommendör av stora korset av Vasaorden. Brukspatron von Celsings personliga insatser gjorde hans förvaltning till Hellefors Bruks storhetstid under den celsingska perioden. Malmen hämtades från ganska avlägsna gruvor, av vilka de viktigaste lågo vid Staf (söder om Floda kyrka, nära Sköldinge station). Tillverkningarna kördes till Torshälla, varifrån de vidarebefordrades sjöledes. Den malm, som erhölls vid Stafs gruvor, ägnade sig väl för gjutning, och bruksrörelsen var också sedan gammalt främst inriktad på denna näringsgren; tidigare, såsom namnet anger, främst stycke, d.v.s. kanonfabrikation. En del tackjärn, som ej förbrukades vid gjutningen, erhölls dock alltid, och detta utsmiddes vid Smedtorps hammarsmedja, varifrån det i mån av behov fördes tillbaka till Hellefors, där det användes för gjutgodsets komplettering med smidda delar. Brukspatron von Celsing drev upp brukets produktion genom införande av bättre metoder. Han införde varmluftsmetoden, gasrostningen och överhuvudtaget bränslebesparande smältningsmetoder. 1839 byggdes en mekanisk verkstad, och 1859 uppsattes nya manufaktur- och stamphammare, varjämte gjuteriet ombyggdes i för den tiden storslagen skala. Mot de tekniska nyheterna svarade upptagandet av nya tillverkningsgrenar. Kanongjutningen nedlades alldeles och i stället producerades allehanda kökskärl, även emaljerade, vilket var en nyhet för vårt land. Vidare spisar och kaminer, vertikala turbiner för sågverk, vällugnar för manufaktursmide, godsvagnar för SJ, järnlavetter, bomber och granater, kyrkfönster, verandor, trappor, ja, hela fyrtorn till lotsstyrelsen, t.ex. de båda stora på Sandhammaren. Många äro de massiva spiselhällar, som funnits i bygdens bostadshus vida omkring och ännu finnas kvar på sina ställen. Dessa äro gjutna vid Hellefors och bära L. G. von Celsings initialer. Än i dag stöter man på länets landsvägar på mil-, halvmils- och fjärdingsstolpar med de celsingska initialerna och årtalet 1869. Därtill götos en mängd större och mindre saker ända ned till leksaker. Allt försåldes genom brukspatronens välkända etablissement "Helleforsmagasinet" i hans eget hus vid Regeringsgatan i Stockholm. Den första annons, som Nya Annonsbyrån (innehavarinna Sofia Gumaelius) fick, var en tvåspaltig annons från Hellefors Bruk, införd den 1 augusti 1877 och av följande lydelse: Vid Hellefors Bruk förfärdigas af Svenskt jern af bästa beskaffenhet, på kort tid och till billigaste priser: Gröfre Gjutgods af alla sorter. Vals- och Hammarverk, Qvarn- och Sågverk, Blåsmaskiner, Turbiner, Pumpverk samt Arbetsmaskiner af godkända konstruktioner, Trägasverk, Kör- och Gångbroar ( Brukets patenterade konstruktioner) Staket och finare gjutgods i öfrigt, enligt särskilda priskuranter. Gjutjern expedieras äfven i större och mindre partier efter ingången reqvisition och kan om leverans öfverenskommas. Modellkataloger gratis. Reqvisitioner och förfrågningar insändas till Hellefors Brukskontor, Stockholm, Regeringsgatan, hvarest äfven Hellefors Disponent anträffas. G. H. Det finns än idag många åldringar, som kunna berätta, hur det var på Hellefors bruk under den patrialkaliska Celsingska regimen. Om "gamle brukspatron" Lars Gustaf von Celsing, som avled 1881, heter det, att han var mån om att barnen skulle få en så god skolunderbyggnad , som den på den tiden kunde beredas. Men vid 12 års ålder måste skolgången vara slut. Gamle patron menade, att en lång skolgång skapade lättingar. När så skolgången var slut, började arbetet vid bruket eller vid godset. Och arbete lär aldrig ha saknats på den tiden. Till fideikommisset hörde utom Hellefors, Smedstorp och Fräkentorp, även Biby, Varsta och Fjällskäfte. Alla arrenden måste betalas med arbete. Bönderna och de större torparna fingo göra vissa resor med järn och gods till Eskilstuna, varifrån varorna utskeppades. De fingo också lämna vissa läster träkol och utföra dagsverken vid bruket allt efter gårdarnas storlek. Vid Näs gård t.ex. gjordes s.k. lördagsverken vid bruket av såväl män som kvinnor. Männen fingo 80 öre om dagen och kvinnorna 50 öre. Arbetare utom socknen voro mycket sällsynta. Arbetet var hårt och dagen lång, men ingen behövde svälta. Säd fanns alltid i magasinet, där den på bestämd tid fick hämtas och för vilken betalningen var skälig. Därtill fanns det nödvändigaste vid bruket, såsom sill, kött och salt. Att salt kött kunde finnas för folkets räkning berodde på att oxarna ej länge stodo ut med det hårda arbetet och därför måste nedslaktas. Detta var innan järnvägen fanns till. En gammal f.d. rättare vid Hellefors har berättat, att varje dag kördes med 10 par oxar till Stafs gruvor för att hämta malm. Fem par oxar körde till gruvan, hämtade malmen och körde den tillbaka till Fjällskäfte, där de andra fem oxparen mötte och drogo lassen till Hellefors. De fem paren oxar återvände till sina respektive platser och hämtade nya foror. Så fortgick varje dag. Som lassen voro tunga och godskörningen var tung, stodo oxarna ej länge ut. Det hände ibland, att de tröttnade på vägen och måste forslas hem. Varje dag måste dragarna skos i skostallet bredvid oxhuset, och varje år ställdes flera oxar på gödning för att slaktas, då de ej orkade mera. Varje familj vid bruket hade ett litet torp med en ko och en gris. Inkomsten var på den tiden inte så stor. För t.ex. 13 kvarters famn ved betalades 45 öre. Åt de styvaste arbetarna vid masugnen betalades efter ett slags ackordssystem, benämnt skeppundsarbete. Arbetet pågick året runt, både i helg och söcken med 7 skift à 12 timmar i veckan, vilken inbringade en månadslön på 30-37 kronor. Midsommaren vid Hellefors var en verklig folkfest. Till denna slaktades alltid en stor, gödd oxe. Köttet kokades i pannmurar i brygghuset och delades jämte soppan ut till varje familj vid bruket, som infann sig med krukor för att hämta läckerheterna. Därtill fingo de en stor limpa och en stor vetebulle, och barnen fingo därutöver bullar och kringlor. Brödet lär ha bakats av "Sjung-Fredriks" trevliga och duktiga maka, "Moster Nora" i Luvan. Vidare bjöds på "sädesdricka" av vete och korn, bryggt i brygghuset av "Bryggar-Lotta". På eftermiddagen dracks kaffe vid långbord, rikligt dukade, nedanför pumpen vid kavaljersbyggnaden, där nu järnvägen går fram. Även godsets bönder och torpare vore inbjudna. Majstången låg på sina bockar, färdigklädd. Den restes alltid på den jämna platsen mellan kolhusets nedersta vänstra hörn och vägen, som går från stallbacken nedåt stora gården. När kaffet var drucket, restes den stora majstången. Kraftiga gjutare kommo med sina stora stänger och under hejande och rop steg stången så småningom i höjden. Överst på malmbacken voro två kanoner placerade, vid vilka två gjutare stodo på utkik. När de över verkstadstaken fingo syn på toppen av stången, visste de, att den nästa minut gick ned i sitt stativ, och då sköto de två skarpa skott, som utlöste ett vilt jubel. Nu började dansen runt stången, och brukspatronen var med. Den långa kedjan ringlade sig utmed parkens och köksträdgårdens gångar. Efter ringdansen vidtog dans på logen, d.v.s. i det utrymda vagnshuset. Spelmän voro under många år Gävert och Törnberg. Midsommardagen 1861 var särskilt högtidlig. Då hade brukspatronen inbjudit sina underhavande till en fest, vid vilken som hedersgäster deltogo 56 av hans trotjänare, som samma dag i samband med högmässogudstjänsten i Lilla Malma kyrka tilldelades medaljer för trohet och flit. Under koleratiden red patron ut varje dag och besökte gård efter gård, knackade på fönstret och gav de underlydande förhållningsregler, hur de skulle sköta sig. De skulle varje dag hacka färskt granris och strö över golven och f.ö. hålla allting rent. I ett protokoll från en sockenstämma, hållen i Mellösa den 4 september 1831 under koleratid, talas det om en kungörelse från Kungl. Maj:t angående anordningar om koleran: "Snygghet, renlighet, vädring, måttlighet i mat och dryck, rökning med ättika, enbärsris m.m. I den dimmiga höstluften borde var och en på fastande mage förtära malörts- och millifoliiextrakt samt flera gånger om dagen förtära en viss portion tjärvatten". Under brukspatron von Celsings sons, kapten Fredrik von Celsings tid utbröt den första strejken vid Hellefors. Det var hösten 1896. En ingenjör Svalin innehade i Nyköping f.d. Messingsbolaget. Av någon anledning hade hans arbetare strejkat och Hellefors bruk fick därför i uppdrag att tillverka en järnbalk. Vid den tiden hade även de flesta av gjutarna vid Hellefors organiserat sig, och när de fingo höra, att järnbalken skulle gjutas för en strejkande verkstads räkning, sade de sig av organisationen vara förhindrade att utföra detta arbete. Detta togs mycket illa upp av bruksledningen, enär den von Celsingska släkten var van vid det patriarkaliska samarbetet. Alla organiserade gjutare uppsades till avflyttning på mycket kort tid. Denna händelse kastade skugga över hela bruket, och från Hellefors avflyttade en mängd gjutare av den gamla stammen. En del kommo med tiden igen, men de flesta voro borta. Över dessa gamla släkter - Holmström, Söderblom, Hellqvist, Hellberg m.fl. - låg något stabilt och förnämligt, något av gammal brukskultur. Det var säkert en förlust, för det gamla bruket att mista dem, och i själva verket blev deras bortdragande också "början till slutet" för den Celsingska regimen. 1905 skildes fideikommisset och övergick till ett bolag, Aktiebolaget Hellefors Styckebruk. I många år gick sedan bruket ur hand i hand, tills AB Järnförädling, som startat i Västerås som en avläggare till ASEA, år 1920 övertog det och inledde en ny aera. G. H.

Placering

548

Länkar

Det finns inga länkar